… och jag som trodde att våren äntligen var här för att stanna. Det känns inte alls bra att se gatorna fyllda av snö och känna hur det drar kallt vid fönstret. VÅR, JAG VILL JU HA VÅÅÅÅÅÅÅR! Denna sortens impulssnöväder får mer än gärna infinna sig varje julafton – men snälla herr Vinter, det är snart april!

Jag har bestämt mig för ett ämne till mitt svensktal till NP. Skönhetsideal. Det kändes då omöjligt att undvika att slinka in på ett ytterst närliggande ämne, nämligen anorexi och bulimi.

Det finns de som anser att dessa ovanstående sjukdomar är livsstilar.

Att leva med Pro Ana är att välja en livsstil, inte en sjukdom. Plus att en sjukdom väljer man inte. Men Ana, kan man välja!

Ovanstående citat är hämtat från en av många bloggar som förespråkar ProAna. På dessa kan man hitta tips om hur man lättast blir av med hungern, hur man gör för att bränna så många kalorier som möjligt, vad man kan göra för att hålla igång ämnesomsättningen, etc. Det finns även en community där flickor kan peppa varandra till självsvält. Där finns forum, klotterplank, gästböcker, osv. precis som på vilken annan community som helst. Skillnaden är att de diskuterar sina ”livsstilar” och ger varandra råd om hur de skall lyckas nå sina målvikter. Medlemmar uppger nämligen sina startvikter (runt 50-65 kg) och sina målvikter (runt 30-40 kg). De jublar lyckligt de dagar då de lyckas trotsa hungern och förbannar sig själva då de inte gör det. Tillsammans kommenterar, stöttar, tröstar och uppmuntrar man varandra till att forsätta kämpa.

Jag kommer ihåg när jag vägde 62 kg och kände mig tjock. Nu väger jag 66kg och känner mig ännu tjockare. Jag tänker att ”åh, om jag bara kunde få väga 62 kg igen!” Eller 60… 56… 55… 53… Men allvarligt talat, jag vill inte bli ett skelett! Bara smal och lycklig som reklamen utlovar. För det är ju faktiskt vad skönhetidealen gör. De utlovar lycka. Inte nog med att man skall se ut på ett visst sätt för att det förväntas av andra, nej, du kan inte heller bli lycklig såvida du inte lever upp till dem. För vem är lycklig utan kärlek, omtanke och andra *host* (materiella) rikedomar? Det kan du inte få om du inte rättar dig efter medias uppmålade bild av vem du skall vara och hur du skall se ut.

Jag vill skrika: Men för Guds skull – ta era åsikter om vad ni anser att definitionen på skönhet är och stoppa upp dem någonstans där solen inte skiner! Vi förtjänar lika mycket gott oavsett hur vi ser ut. Ingen skall behöva känna att hon inte räcker till för att hon bär på ett par kilo för mycket. Lika lite skall någon som saknar några kilon tvingas äta upp sig. Man måste få vara som man är utan att någon ifrågasätter det, (med undantag då det går till överdrift åt något håll och hälsan riskerar att påverkas negativt.)

Men jag skriker inte. Istället sitter jag tyst och gråter inombords. Jag känner en sorg. Inte bara för att skönhetsidealen skapar sjukdomar och ger underbara tjejer som jag själv bristande självförtroende. Utan för att jag faktiskt känner att jag vill vara som media säger åt mig att vara. Varför vill jag vara någon annan än mig själv? Jag förstår inte.

Jag sitter här och har just läst igenom kapitlet i psykologiboken som jag skall kunna på torsdag. Ur hörlurarna strömmar Beach Boys ”Surfin’ Safari”. Jag har precis upptäckt Spotify och älskar det redan. Det verkar bli svenska på bloggen, men jag orkar inte översätta hela sidan. Det är ju skönt för de besökare som inte är svenska om de kan ta del av informationen på sidan även om de inte kan läsa inläggen. Eller hittade jag just på en dålig ursäkt för att slippa? Hm, jo…

På tisdag är det muntlig presentation i svenska – nationellt prov. Jag vet fortfarande inte vad jag skall tala om. Ämnet är engagemang och påverkan. Jag har spånat idéer som: Blogg – ett sätt att synas och påverka, eller; Välgörenhet – Att köpa sig fri från obekväma samvetskval? eller kanske; Skönhetsideal – varför inte få oss att fokusera på något mer betydelsefullt? Men det är så himla svårt att utveckla dessa. Ja, ja… Jag hittar väl på något.

Let’s go surfin’ now, friends! ;)

It is hard to chose which language to blog in. I need to practise my English, and I think it is a beautiful language, and it makes it possible for me to reach out to a lot of people. Yet I love the Swedish language, too.

Everyone who read my blog, would you please comment if you aren’t from Sweden or able to read Swedish so that I can decide whether or not I should blog in English. Thank you!

And for my other readers; what do you prefer? When I write in Swedish or in English? Leave a comment, please! :)

This is so freakin’ cute I don’t really know what to say… Just watch! Hahaha!

I’m slowly getting more and more in love with Stephen Lynch and his songs. This is my current favourite. Not because it is the funniest one, but because it has a nice rhythm… :) Miii, loveli, loveli!

Sorry for the crappy sound, my mobile phone isn’t the best… It’s in Swedish!

Five minutes before our Swedish Lesson, Ida and I scribbled these cuties on the whiteboard. Eventually, though, they where brutally killed by the cruel teacher even though they begged for mercy… ;(

This is all very confusing, I KNOW! And I’m SORRY! But this is me, I can’t help myself… x)