Jag har bestämt mig för ett ämne till mitt svensktal till NP. Skönhetsideal. Det kändes då omöjligt att undvika att slinka in på ett ytterst närliggande ämne, nämligen anorexi och bulimi.
Det finns de som anser att dessa ovanstående sjukdomar är livsstilar.
Att leva med Pro Ana är att välja en livsstil, inte en sjukdom. Plus att en sjukdom väljer man inte. Men Ana, kan man välja!
Ovanstående citat är hämtat från en av många bloggar som förespråkar ProAna. På dessa kan man hitta tips om hur man lättast blir av med hungern, hur man gör för att bränna så många kalorier som möjligt, vad man kan göra för att hålla igång ämnesomsättningen, etc. Det finns även en community där flickor kan peppa varandra till självsvält. Där finns forum, klotterplank, gästböcker, osv. precis som på vilken annan community som helst. Skillnaden är att de diskuterar sina ”livsstilar” och ger varandra råd om hur de skall lyckas nå sina målvikter. Medlemmar uppger nämligen sina startvikter (runt 50-65 kg) och sina målvikter (runt 30-40 kg). De jublar lyckligt de dagar då de lyckas trotsa hungern och förbannar sig själva då de inte gör det. Tillsammans kommenterar, stöttar, tröstar och uppmuntrar man varandra till att forsätta kämpa.
Jag kommer ihåg när jag vägde 62 kg och kände mig tjock. Nu väger jag 66kg och känner mig ännu tjockare. Jag tänker att ”åh, om jag bara kunde få väga 62 kg igen!” Eller 60… 56… 55… 53… Men allvarligt talat, jag vill inte bli ett skelett! Bara smal och lycklig som reklamen utlovar. För det är ju faktiskt vad skönhetidealen gör. De utlovar lycka. Inte nog med att man skall se ut på ett visst sätt för att det förväntas av andra, nej, du kan inte heller bli lycklig såvida du inte lever upp till dem. För vem är lycklig utan kärlek, omtanke och andra *host* (materiella) rikedomar? Det kan du inte få om du inte rättar dig efter medias uppmålade bild av vem du skall vara och hur du skall se ut.
Jag vill skrika: Men för Guds skull – ta era åsikter om vad ni anser att definitionen på skönhet är och stoppa upp dem någonstans där solen inte skiner! Vi förtjänar lika mycket gott oavsett hur vi ser ut. Ingen skall behöva känna att hon inte räcker till för att hon bär på ett par kilo för mycket. Lika lite skall någon som saknar några kilon tvingas äta upp sig. Man måste få vara som man är utan att någon ifrågasätter det, (med undantag då det går till överdrift åt något håll och hälsan riskerar att påverkas negativt.)
Men jag skriker inte. Istället sitter jag tyst och gråter inombords. Jag känner en sorg. Inte bara för att skönhetsidealen skapar sjukdomar och ger underbara tjejer som jag själv bristande självförtroende. Utan för att jag faktiskt känner att jag vill vara som media säger åt mig att vara. Varför vill jag vara någon annan än mig själv? Jag förstår inte.
Håller helt med dig! Att människor kan peppa varandra att gå ner till en vikt som är sjuklig och kommer ge svåra följder och skador är bara helt galet!! Om man peppar någon till det har man ju något allvarligt fel. Tyvärr är det är lättare att haka på andra som har ett dåligt beteende än någon med ett gott.
Klurigt, vad ska man göra för att få bort dessa sjukliga ideal? Inte har jag en lösning i alla fall mer än att man ska börja med att vara nöjd med den man är och börja trivas i sig själv. Lösningen måste helt enkelt vara att trivas i sig själv, det är oerhört mycket svårare än det låter.
I åttan skrev jag en krönika om anorexi och bulimi, intressant, viktigt och hemskt ämne för att sammanfatta helt enkelt.
mycket bra och viktigt ämne. en av mina bästa vänner har precis blivit frisk från anorexia. det va jättejobbigt för henne att så många tjejer (alla?) alltid påpekade vad dom (inte) åt hela tiden. jag tror det är viktigt att fler röster träder fram som är hälsosamma och vågar visa upp sig med en normal kropp! hur man än ser ut. alla är olika och trådsmal är ingen norm!
Jag lider själv av ätstörningar. Är även en del av det så kallade pro-sällskapet.
För ett en fem år sedan eller något, hade din text varit rena grekiska för min del. Viste knappt vad anorexi och bulimi var på den tiden. Än mindre viste jag att det fanns pro-sällskap. Jag hade hållt med dig till fullo. Hade kännt igen mig själv väldigt mycket.
För ett par månader sen hade jag istället velat skrika åt dig att du har fel. Så jävla fel.Jag hade tagit illa vid mig av din text. Kännt mig kränkt. Varför skulle jag nog aldrig kunna förklara till hundra. Men det hade varit så.
Idag när jag läser så känner jag mig mest upprven. Trött och ledsen.
Och nu tänker jag inte yttra mig så mycket om mina åsikter i frågan kring ideal osv. Men något jag i vart fall måste få säga, är att jag tror att oavsett vem som läser, eller för all del hör det här, kommer att lämnas med många tankar, för det du säger berör.
Svar: Tack! Tack för din kommentar. Jag höll själv på att halka in på samma spår men har klarat mig hitills. Du säger att det jag skriver berör, då skall du veta vad det berör mig att få höra det från dig. Tack! Ps. Bulimibibeln är ett hett boktips: där står det mycket vettigt!