Oh, hello there little peanut!

May I taste you?

Mmm… *Hick up*
Oopsi! Be nice peanuts…

No no no! That tickles!!

Aaaaaah!!

Idag har jag dötråkigt!!! Tur att Matilda bor så nära. Och vi har inte pratat på flera månader! Nu skall här skvallras, fnittras och ja… allmänt uppdateras helt enkelt! ;) Bilden är från nian. *nostalgi*

PS. Hoppas att du inte dödar mig. Jag ser ändå värst ut!

Japp, nu är jag hemma igen. Fy, det är ju varmare här än på Mallorca! Fast kan ju bero på att jag hela tiden satt i skuggan där? Hur som helst så bjuder jag på ett collage. Det är dags att jag börjar träna och blir av med några kilo ser jag…

Vad tycker ni om nya bloggtemat, förresten?

Nu är jag och gottar mig på Mallorca. Fast i morse var det molnigt så vi besteg bergen. Fler bilder kommer, men eftersom jag glömde sladden till kameran får ni nöja er med pappas bilder så länge. Där fastnar jag oftare på bild också, så det blir väl roligt för er! ;) (Läs mer…)

Samma dag som sommarlovet började, alltså några timmar efter skolavslutningen i fredags, bar det iväg till landet. Detta trots det dåliga vädret. Hur som helst var det riktigt mysigt och vi fick målat den där fula bruna väggen som vi borde målat för längesedan. Idag var det i alla fall fint väder, vilket var härligt! Jag klippte gräsmattan och rensade ogräs. Känner mig nöjd med mig själv, haha. Tog några kort med mobilkameran eftersom jag lämnade systemkameran hemma, dum som jag är. Lite photoshopande gjorde susen, men de är fortfarande långt ifrån bra… Hoppas att alla har det lite härligt i solen som jag! :)

Lagom till sommar och skolavslutning bestämde jag mig för att klippa av mitt hår. Tänkte först ha det lite längre, men eftersom jag ville ha som Hayden Panettiere (en kort version) fick det bli lite kortare. Till slutet av sommaren klipper jag nog precis som Hayden, men jag vill kunna ha mitt hår i en tofs under sommarlovet. Roya, min frisör, plattade det och det blev fin, fint. Jag var dock osäker tills jag kom hem och möttes av lillebrors reaktion. Han tyckte att det var supersnyggt, han riktigt tappade hakan! Då är det bra minsann, jag vill att min lillebror skall tycka att jag är snygg för då vet jag att jag verkligen är det, haha!

Förresten, idrottsbetyget löste sig. Första läraren var en soffpotatis och det hade blivit fel. Vilken tur att jag sa till. :) Nu är alla skoluppgifter klara och nu längtar jag till resan till Mallorca!!

Nu har jag varit och röstat! Har ni? (jag vet, fotot var inte det bästa…)

Idag är det Sveriges nationaldag. Den firades med en shoppingrunda! Ärligt talat så känns det inte alls som lördag. Klockan ringde 08.00, jag var uppe 80.30… Ida och jag träffades i stan några minuter efter tio. Vi var på jakt efter skor och klänningar till skolavslutningen. Vad svårt det är! Hon hittade världens finaste mörk, mörk marinblåa nagellack. Jag hittade en klänning, till slut, i allra sista affären. Hade kollat lite på den innan och eftersom den ändå kostade 300 kr kände jag att jag lika gärna kunde köpa den. Nu fattas alltså bara ett par skor. Tänker min bruna sandaler, någon som har något förslag? Inte för dyra, och gärna några man kan använda resten av sommaren!

Förresten, angående låten så spelades den inne på JC och den är så himla fin! :)

I år fyllde jag arton och jag får således rösta i valet till Europaparlamentet 7:e juni. Jag tänker använda min rösträtt eftersom jag tycker att det är viktigt att utnyttja de medel som ges för att påverka. Men vilket parti passar mig och mina värderingar, och hur väljer jag rätt kandidat från det partiet?

Idag har jag spenderat ungefär fem timmar åt att försöka mitt parti och min kandidat. Jag är rädd för att min röst skall färgas av vad mina föräldrar tycker, men eftersom det är svårt att tala med vuxna idag om vad de röstar på, och varför de väljer att rösta som de gör, är det svårt för mig att ta del av andra åsikter än de som mina föräldrar ger mig.

I stan finns valstugor och runt omkring mig propagerar partierna för sina kandidater. Susanna Haby ler mot mig när jag stiger på spårvagnen och Olle Ludvigsson glor på mig under resten av resan. Affischerna visar leende ansikten som ber om min röst. Jag vet inte vad jag skall tro. Det står ingenting egentligt om vad de vill, bara att de vill ha min röst. Min och alla andra fotgängare som spatserar längsmed Avenyn.

När man besöker partiernas hemsidor eller lyssnar på vad de har att säga i radio eller TV kan man tycka att jag borde nappa på något av vad de har att säga. Men allt de säger snurrar i mitt huvud. Den där snubben från vilket parti det nu än må vara besvarar en helt annan fråga än den som ställdes och när någon försöker få in honom på rätt spår så ber han att få tala till punkt. Det tar ytterligare tre minuter innan han är klar och man har inte fått svar på någonting, bara givits en föreläsning om hur vi röstade sist gång om euron och bla bla bla…

Jag tror inte att det bara är jag som förstagångsväljare som känner mig osäker. Det finns säkerligen många som känner som jag, att man inte förstår varför politiker inte kan tala om vad de vill utan att komma in på sidospår. Allting låter så bra; det lovas arbeten, man värnar om miljön och integritet, osv. Det jag saknar är lite information om hur de skall nå dit. Visst har jag förkunskaper om partiernas värderingar, men…

Jag tycker om tanken att alla skall kunna leva på samma villkor, att man skall minska klyftorna och klasskillnaderna. Samtidigt tror jag att det är viktigt att det finns konkurrens. Finns det inte bättre betalda arbeten och om det kvittar om man är arbetslös eller ej tror jag att färre skulle satsa på sina studier. Finns det inte bättre betalda arbeten lönar det sig inte att ha de bästa betygen. Dock anser jag till exempel att en läkare inte skall ha så otroligt mycket högre lön än vad en sjuksköterska har. Jag har hellre en doktor med lägre betalt men som valde utbildningen för att han brinner för yrket, inte för att han tjänar mycket pengar på det. Luktar det Socialdemokrat än?

Men jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Och jag blir inte klokare av att läsa samtliga partiers valmanifesten på 20 sidor text – vardera! Hur många orkar det?

Dessutom är svårt att välja en kandidat. Jag vill inte ha någon gamling som sätter sin pension före mitt liv som student och ungdom. Det känns samtidigt inte helt rätt att rösta på någon som är alltför oerfaren. Men en sak är jag säker på. Olle Ludvigsson får inte min röst. Han stirrar så himla läskigt på mig på spårvagnen…

Men rösta skall jag. Då kan jag klaga efteråt om det inte gick som jag ville.

Jag tror inte att någon orkar läsa det här. Men om du gör det skall ni veta att jag fortfarande är i irritationsstadiet, det är kallt, det regnar och jag är säker på att jag har nån grad feber. Jag mår skit, men det här är faktiskt hur jag känner just nu…

Idrott och hälsa, eller jag kanske borde säga skolgympa, har aldrig riktigt varit min grej. I grundskolan handlade det om att vara bäst på bollsporter. Bollskräcken var ingen ursäkt. Jag var bra på att simma och rida. Men simtestet gav inte mycket till betyget och ridningen, tja, det är som bekant svårt att visa. Dessutom tror jag knappast att min dåvarande eller min nuvarande, faktiskt ingen idrottslärare jag haft, hade kunnat bedöma om min ridning var bra eller ej. De hade inte den kompetensen.

När det kom till betyg i åttan och nian fick jag kämpa som en dåre för att få ett VG. Jag fick tjata, tjata, tjata och återigen tjata, för att någonting skulle hända. När jag började i gymnasiet var det inte längre bara bollsport och vilken tid man hade på 5 km som räknades. Nu skulle man vara medveten om hälsa och testa på nya aktiviteter såsom klättring, judo, box, yoga, osv. I ettan hade vi EN chans till betygssamtal. Den dagen var jag sjuk. Jag är sällan sjuk, jag tar en tablett och släpar mig dit. Men då var jag verkligen sjuk-sjuk.

Jag hade betygssamtal nu, i tvåan på gymnasiet. Vi har bytt lärare sedan ettan så den nya läraren hade betyget från ettan. G+. Vad tusan!? Okej, så jag hade G+ på första provet i ettan för att jag trodde att jag kunde momentet sedan nian, men jag hade fel… Men nästa uppgift blev det givetvis MVG på för jag ville ju visa att jag kunde. Jag närvarade på samtliga lektioner och gjorde alltid mitt bästa. Och så får jag G+? Det visade sig att tre av mina tjejkompisar liksom jag fått ett G. Däremot fick någon VG/MVG utan att ens ha varit med på alla lektioner. En av mina kompisar fick VG/MVG, vad gjorde hon som inte jag gjorde? Jag förstod ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting.

Det som irriterar mig mest är att, okej, jag kanske inte skall ha ett MVG även fast jag börjat träna för att få bra tider och bra nivå på beeptest och Gud vet vad. Men när människor som inte varit där varje lektion och som inte får bättre tider än mig får MVG då blir jag faktiskt ledsen! Jag känner mig så orättvist behandlad! Som om de lottade ut betygen? Jag fick samma betyg som någon som GICK 8 km medan jag kämpade för att komma under 50 minuter! När vi sprang kom jag precis under 51 min, men när jag sprang söndagen samma vecka lyckades jag komma under 49!
- Det är inte så att jag inte tror dig, men det räknas inte, för du har redan en tid.
- Men så fick folk som missade simningen göra? De simmade själva utanför skoltid och sa tiden.
- Ja, men de missade ju, de behöver en tid.
Jaha, så om jag skolkar och sedan låtsas att jag har sprungit på 30 minuter så skriver du det på mig då? Argh! Snälla…

Som tur är har vi världens bästa rektor. Ibland är han lite vimsig, men när det är nått… viktigare, ja, då så. Och så är mina vänner så fantastiskt söta och stöttande, hur sötsliskigt det än må låta. Tack A, I, V, J och E.

Nu mår jag lite bättre. Men jag är fortfarande bitter.