Jag har sett långt ifrån alla bidrag, Sverige är som vanligt efter, men jag vill ändå spekulera i vilka som vinner och vilka som försvinner!

I kategorin ”Best Television Series – Drama” har jag sett alla utom Mad Men. Fick jag välja skulle vinnaren vara *big surprise!!* True Blood! Annars går House eller Dexter också bra, men Big Love… Jag förstår mig inte på den serien över huvud taget… Jag hoppas dessutom att Anna Paquin vinner ”Best Performance by an Actress In A Television Series – Drama” för sin roll i True Blood som Sookie och att Simon Baker tar hem priset för ”Best Performance by an Actor In A Television Series – Drama”. Visst, Hugh Laurie och Michael C Hall är också grymt bra, men jag har kärat ner mig i Simon och kan helt enkelt inte tänka mig en värdigare vinnare!

Vad gäller ”Best Television Series – Comedy Or Musical” lägger jag tveklöst min röst på 30 Rock. Glee förstår jag inte alls poängen av, och the Office går mig på nerverna… Således går min röst för ”Best Performance by an Actress In A Television Series – Comedy Or Musical” till Tina Fey och ”Best Performance by an Actor In A Television Series – Comedy Or Musical” till Alex Baldwin.

I de lite större kategorierna har jag som sagt inte helkoll på alla filmer, utan får helt enkelt gå på vad jag sett. Därför lägger jag min röst i ”Best Motion Picture – Drama” på Up in the Air med George Clooney. Jag såg den igår och har väldigt svårt att tro att någon av de andra filmerna skulle kunna vara bättre. Avatar verkar överskattad… (snälla fans, döda mig inte!) Således får George Clooney min röst i kategorin ”Best Performance by an Actor in a Motion Picture – Drama”, fastän jag hört mycket gott om Colin Firths roll i A Single Man som jag bara måste se så snart som möjligt!

I kategorin ”Best Performance by an Actress In A Supporting Role in a Motion Picture” måste jag lägga min röst på Anna Kendrick. Jag var lite skeptisk till en början, tänkte att vad gör Twilight-Jessica i en Oscar-film? Låt mig säga så här; man förstod ganska snabbt varför hon fick rollen i en Oscar-film… Hon var superbra!

Några kategorier som jag inte sett några filmer, utan bara trailers, ex. ”Best Performance by an Actress in a Motion Picture – Comedy Or Musical” tror jag ändå att Meryl Streep vinner. The Proposal var inte klockren direkt, och Duplicity är jag också tveksam till.

Ja, för er som inte hängde med ett dugg i allt klotter jag just skrev—räds icke! Jag har varken korrekturläst eller förberett mig innan texten skrevs, den är dömd till att vara osammanhängande och kruxig att läsa! Det är förövrigt med stor sorg i hjärtat jag konstaterar att jag inte kommer kunna sitta uppe mitt i natten och följa galan eftersom vårterminens schema betyder tidig måndagmorgon… Den som vill reta gallfeber på mig gör lättast det genom att se galan live ikväll runt 02.00 på kanal 9.

I tonåren gäller det att hitta sig själv, komma underfund med vem man är—eller vem man vill vara. Och så är det den där ofrånkomliga striden mellan att vara ett mellanting av barn och vuxen. Man är inget barn, men man är inte heller vuxen. Till en början blandas förväntningarna på att bli vuxen med hormoner i uppror. Sedan finner man sig själv tyngd med nytt ansvar och förväntningar på att växa upp, samtidigt som man manas på att vara barn. Man ställer sig frågor som; vem är jag nu, vem vill jag bli? Befinner sig plötsligt i ett moment 22, en paradox, som både skrämmer och förvirrar. Efter några år som tonåring är det värsta ändå över, ungefär samtidigt som man inser att man kanske borde gjort annat under de där åren, än just längtat efter att ta sig ur barndomen. Så hamnar man där på kanten till tjugoårsstrecket och inser att man aldrig kommer tillbaka. Man ställer sig frågan; vem blev jag, är det här verkligen den jag ville bli?

Jag kan inte förstå att det är snart fyra år sedan jag lämnade grundskolan bakom mig. Det känns som om det var igår jag och mina bästisar gick till bamba och jag sa: ”Tänk, nästa år vid den här tiden kommer vi gå till bamba tillsammans för sista gången. Efter nästa sommarlov kommer det inte längre vara vi…” Och bästisarna klagade på mig och mina ord—de, precis som jag, ville inte tänka på vad som komma skulle.

Det är inte mycket jag kommer ihåg från sommarlovet innan gymnasiet. Allt jag minns är ett brev jag fick om att vi skulle få bärbara datorer. Kvällen innan första skoldagen minns jag inte alls, bara att jag var fullkomligt lugn inför vad som komma skulle. Jag gick i något nollställt tillstånd, tömd på känslor. Nu, inför universitetet, önskar jag att nollinställningen skall infinna sig igen—men det gör den inte!

Nästa år fyller jag tjugo år och lämnar tonåren bakom mig.

Vem blev jag, är det här verkligen den jag ville bli?