tankar i vintertid…

I tonåren gäller det att hitta sig själv, komma underfund med vem man är—eller vem man vill vara. Och så är det den där ofrånkomliga striden mellan att vara ett mellanting av barn och vuxen. Man är inget barn, men man är inte heller vuxen. Till en början blandas förväntningarna på att bli vuxen med hormoner i uppror. Sedan finner man sig själv tyngd med nytt ansvar och förväntningar på att växa upp, samtidigt som man manas på att vara barn. Man ställer sig frågor som; vem är jag nu, vem vill jag bli? Befinner sig plötsligt i ett moment 22, en paradox, som både skrämmer och förvirrar. Efter några år som tonåring är det värsta ändå över, ungefär samtidigt som man inser att man kanske borde gjort annat under de där åren, än just längtat efter att ta sig ur barndomen. Så hamnar man där på kanten till tjugoårsstrecket och inser att man aldrig kommer tillbaka. Man ställer sig frågan; vem blev jag, är det här verkligen den jag ville bli?

Jag kan inte förstå att det är snart fyra år sedan jag lämnade grundskolan bakom mig. Det känns som om det var igår jag och mina bästisar gick till bamba och jag sa: ”Tänk, nästa år vid den här tiden kommer vi gå till bamba tillsammans för sista gången. Efter nästa sommarlov kommer det inte längre vara vi…” Och bästisarna klagade på mig och mina ord—de, precis som jag, ville inte tänka på vad som komma skulle.

Det är inte mycket jag kommer ihåg från sommarlovet innan gymnasiet. Allt jag minns är ett brev jag fick om att vi skulle få bärbara datorer. Kvällen innan första skoldagen minns jag inte alls, bara att jag var fullkomligt lugn inför vad som komma skulle. Jag gick i något nollställt tillstånd, tömd på känslor. Nu, inför universitetet, önskar jag att nollinställningen skall infinna sig igen—men det gör den inte!

Nästa år fyller jag tjugo år och lämnar tonåren bakom mig.

Vem blev jag, är det här verkligen den jag ville bli?